vi väntar i vintern

med regelbundet avstånd från varandra

vi sparar på otåligheten

tills vi behöver den bättre

döden är längre än tio minuter

Här kommer ett knippe grejer jag skrivit den senaste tiden. Vissa av dem är arrangerade på konstnärligt vis och dem kan man klicka på så att de blir större. Andra är inte arrangerade på konstnärligt vis, men förhoppningsvis kan även de växa sig större.

...

Chamonix

Chamonix och vita vidder

fågelkvitter sov mitt barn som

älskar snö jag vet ni och vill

se mig en minut och allt är

bara svamp och vatten stryka

håret taket är så ljuvligt

vitt med mörka stenstråk zebra

på en meters avstånd sträcka

armen känns men ändå inte

samma lycka den är evig

står där död och fågelkvitter

svarta vingar upp mot himlen

döden klär i vitt och sprudlar

vita vattenskummet bär en

klocka som hör allt runt halsen

ner mot lyckan svett i pannan

vita vidder vassa vindar

fågelkvitter jag bär nu ett

ur runt nacken den har inga

visare och bara en minut

av undervattensdrömmar

fåglar kvittrar om att stanna

pendeln jag är av av sten där

barn bärs varsamt darra klyva

skära ögonvitor darrmjölk

Chamonix och vita vidder

fågelkvitter kvittrar om att

stanna undervattensströmmar

snö på tungan lyckans brus har

rusat bort för mig och det var

viktigt från mig gallopera

nedför berget nu är inte

nog för mig det måste vara

riktigt våldsam skönhet vita

märrar hårda nävar splitter

is och fågelkvitter mina

avtal är nog brutna nu

jag måste känna livet

spraka slangar gallopera

zebra under mina hovars

sparkar såsom silver glas och

vatten döden ruska i min

man och jag är ensam här en

vacker dag så skaffa mörker

inga stormar lakan död en

söndagsmorgon svamp och vatten

rusar brusar blunda inte

det är någonting jag ändå

alltid hållit fast i varje

stund av liv och fågelkvitter

brusar blunda inte sov mitt

barn som älskar snö se dalen

är så dödligt vit jag vet ni

vita vidder och vill se mig

fågelkvitter Chamonix och

vita vidder fågelkvitter

vita vidder står där

kvitt

kvitt

vitt

vitt

viiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitt

...

...


...

Meanwhile in Texas

Låter sin tusenskönsträdgård få stå

dricker sitt kaffe och gör

någonting annat en morgondag då

hon vaknat på bättre humör.

Meanwhile in Texas är timmarna få

och folk tänder ljus utanför.

Stövlar med grepen till trädgårdens slut,

där nässlor än ängslas att sänkas

av liar och regn, där fanns daggmask förut,

och krälar där ännu kan tänkas.

Meanwhile in Texas slår näckrosor ut

kring ögon som längtar att dränkas.

Drömmer på djupet, lätt åldergrått blond,

om småmörtar, snipor och id,

sover med sensommarns starrstrån som fond

och objektivt sett samma tid

meanwhile in Texas går döden sin rond.

Snart ska en ond stund ta vid.

...

...

Guevaras pekoral

När frihetens kejsare läppjade rom

och stolt sög en cigarr i den ljuva

svalkan en natt i Havannas hamn kom

månen fram likt en lysande duva,

så vacker, så vacker, som vitaste vitt,

som en stram, stolt kolonn över viken,

och reste en väg till ett liv som var fritt,

detronerade skuggornas riken.

Ernesto

Guevara

För de fria folken.

Din brudklännings spetsar bjöd in till en fin

fest, men gäster och präst tog siesta.

Jag ser dig nu jämte Cobain och James Dean,

en ikon som besetts av de flesta.

Jag skakar maracas i sorgband ibland,

det är stilfullt och svänger förbannat.

Om Kristus och Presley såg lillkillens brand,

varför sjöng de då bara om annat?

Ernesto

Guevara

För de fria folken.

Rid vidare, frihetens riddare, rid,

än finns tid för fin tobak till taffeln.

Riv upp, rid i strid likt en fiktiv pellid,

snurra jordklotet runt på din gaffel.

Det öppnades korsdrag, statyer föll ner,

och när sanningens skönheter tryter

låtsas dess trotsiga blick vara mer

än en vinglös seraf klädd i myter.

Ernesto

Guevara

För de fria folken.

Tinkerbell drog en pistol mot sin nos,

trött på torrkokta, åmande choser.

Hon låg sen i blixtblod, en torr rosa ros,

död, förvriden, och knappt utan poser.

Jag vandrar vid stranden när månen gått ner

och stirrar i natten mot narren.

Han sitter där ännu, men allt man nu ser

är en döende glöd från cigarren.

Ernesto

Guevara

För de fria folken.

Ernesto

Guevara

Ta min sång.

...

...

Översvämmat änge

Älven sväller svulten varje vår
upp i änget. Liksom knivar fårar
isen brink och björkars strama stammar.
Länge sörjer änget sen och kammar
saven ned för nävret. Samma tårar
fälls likt smältis, lika år från år.

En röd krokodil

Jag äger en blå elefant
och en avskalad tant
med små välskodda nötter,
tolv sorksyskon stöpta av plast
som var höst i all hast
hungrigt hamstrar två fötter;

Jag äger ett ispinat spjäll
och ett revben med fjäll
jämte pantbrev och pengar,
en älg på en annan planet
och en brännvinsmanet
uppå sorgbrustna strängar;

Jag äger en nyttig moral,
ganska välartat tal
och min tobak tycks grönska.
När man skaffat en blå elefant
har man sen, inte sant,
ganska lite att önska.

Regnramsa

Ovädret kränger i höstparkens bokar,
regnet i rännstenen ringlar som snokar.

Ovädret vrider och vränger men kär,
lugn, lyckligt leende, ligger jag här

medan min storm och min sol gått ifrån
bädden och bläddrar i min telefon.

Wordtrack till en vår

Gula myren saknar namn
men har här en sång.
Vilandes i bergets famn
var den tjärn en gång.

Det här är gula myrens sång,
ett wordtrack till en vår,
skriven på en tågperrong
vid sälgbesnärjda spår.

Ta mitt wordtrack, gula myr
och sänk det i din barm,
som en ciggfimp sätter fyr
på dalen, karm till karm,

eller som ett starrstrå göms
djupt i torvens skikt.
Rimmen rabblas raskt sen glöms
gula myrens dikt.

Ytan skiftar vår till vår;
Hjärttakt, blod och berg.
Djupet väver år till år
allt till samma färg.

Vårvers från Germania

Min son hette Viktor, ett namn av hans generation.
Han var mongolid och förvarad på institution.

De sände ett brev. Än var Viktor vid liv. Jag for dit
och mötte min fru i en park vars mark starkt lyste vit

av magnoliornas nedfallna kronblad. Jag minns dagen sval
och Viktor, mitt lekande barn, i en ekande sal.

Jag tänkte på barn i det London jag just flugit från.
De påminde med sina vanskapta drag om min son.

När jag hörde hur barn föddes hudlösa, smorda i blod,
stänktes brevpappren hem av mitt tvivel på segern som god.

De slog honom aldrig och Viktor var sparad i tron
att han var speciell för att jag bar en hög position.

Han föddes att dö. Sånt är vanligt. Min fru sa hon bar
ett hästhuvud, sedan vår Viktor blev sänd i förvar.

Ett lyte. Hon bar på sin skam som ett barn mot sin barm
i stadslarm om dan och var vakande natt mot min arm.

Hon tog Viktors händer, såg in i hans ängsliga blick
och spottade på honom, log som en nässla och gick.

Min fru såg en ondska hos Viktor som kom av oss två.
Så avskyr man ondska är spottloskan lätt att förstå.

Som dyrbara pärlor är spunna runt smuts eller sten
satt Viktor som kärnan av oss under lysrörens sken.

Journalerna brändes, men skammen att älska min son
finns kvar. Monster dör. Kärlek kommer man aldrig ifrån.

En film om beduiner

Ajja bajja buffe muff
kubbe gubbe bubbe buff.
Bugge kugge tuffe tom
kuffe buffe bajja bom.

Motellpersiennen silar sol
på min rygg och latexkjol.
Han röker gräs och knullar en
tant i Kalifornien.

Röken blöder blå och slö,
askan trillar ner som snö,
solen strilar in som sand
och kysser detta vackra land,

oljeland med regnbågslyster
som en scen i någon dyster
film från Kalifornien vi
castats för en sexscen i.

Ett barn får ajaj. ”Kom och låt
mamma blåsa bort din gråt.”
”Grinar du?” ”Nej, ingen fara.
Jag fick nått i ögat bara.”

Jag får hans fimp att suga på,
får lön och klär mig för att gå
hem att tvätta väck hans svett.
Han startar rummets tv-set,

andas tungt och bläddrar fram
från mat- till prat- till sportprogram,
mellan redan sedda syner
och stannar vid Saharas dyner;

Frusna vågor vandrar som
mänskorna som bor på dom.
Ett arktiskt landskap, isen skiner
i en film om beduiner.

En evig rymd mot mänskors kroppar.
De dricker dygdens dyra droppar
och vördar vatten jämte Gud
som var det salighetens bud.

De klär sig vitt som öknens sand,
slukas av sitt vackra land,
OPEC-land, med Ray-Ban’s mot
snöblindhet och sponsorhot.

Mot en morgon röd som koppar
pumpar ståltorn dollardroppar
bredvid glömda gravruiner
i en film om beduiner.

I Ray-Ban’s skäms de inte ens
som jag för livets första mens.
En fluga går på tv:ns ruta.
”Hur tror du filmen kommer sluta?

Jag sätter mig bredvid. ”Det är
en sån som bara slutar när
en timme gått och texten rullar.”
Vi häver oss omkull och gullar.

Vad båda vill är lätt att uppnå.
Han ett bröst att driva trött på
och jag har länge önskat mig få
en bitter man att vara trött på,

har önskat en ny spegelbild,
en annan kropp fast från mig skild;
ett annat jag med samma drag;
ett annat dygn men samma dag.

Han viskar då vi dåsar nära:
”Nu vill jag låtsas vi är kära.”
Den gröna röstens rika dräkt
slår rot där rosors språk är släckt.

Vår värld är vacker, vän och snäll.
Som frukostställe tar jag väl
Jeronimo’s Big Burger Bar.
Lyckan kommer, lyckan far,

Casino Crazy Horse’s rouletter
sprätter lätta plastpolletter.
Vad märkligt mina tankar går.
Atomvinter och pubeshår.

Vårt land bär bländsvärd i sin hand.
Jag önskar att dess gammabrand
med tusen snölaviners dön
fick slicka nejdens skökstadskön

och kyssa hela Fort Knox tort.
Jag önskar kärlek sålde bort
min vankelmodfabriks maskiner.
Vi ser en film om beduiner

och vill vi veta slutet? ”Nej,
men veta att det blir med dig.”
Han ljuger bra. Det lät rätt äkta.
Jag får 30 extra räckta.

Signalen bryts till snö och brus.
Vi ser på tv:ns vinterljus
och röker några torra blad.
Dagen går som en nomad.

Vore jag ett vänligt spöke

En foxy lady skyndade nånstans.
Att ge sin svans är plumpt och dumt att göra
men vore jag en rocker fanns en chans
att offra henne toppen av ett öra
och lika gott är det sa Erik Xiv

att leva med en sekatör beredd
att bruka om hon umgåtts med nån annan.
Sånt räddar inga känslor är jag rädd,
nej, man får inte ens en puss på pannan
och lika gott är det sa Erik Xiv.

Jag skulle dö av blodförgiftning och
en näve skulle gripa hennes ratt
och väja henne från en lastbilskrock
en sömnig stjärnklar januarinatt
och lika gott är det sa Erik Xiv.

De skulle påstå att jag gick igen.
Ett medium skulle anropa mitt namn
och säga henne att jag var en vän,
som ville att hon hade kuk och famn
och lika gott är det sa Erik Xiv.

Men Foxy Lady är en annan mans,
och jag ska skynda någon annanstans.
Förlusta mig med andra tidsfördriv
och lika gott är det sa Erik Xiv.

Änkebrud

Att vara ensam är man ensam om
men inte ensam aldrig ensam som.
Men det kan också vara rakt tvärt om.



















1.

Som orm mot solsmort röse låg jag vid
ditt hjärta, St Helena, död i frid.

Så dog vi mot varandra, hud mot hud,
och båda var den andres änkebrud.

En dödfödd fjäril flög för första gången;
Förgicks och göts ånyo i kokongen.

Den flimrade en morgon, fri och ljus;
En flinga i ett myrkrigs döda brus.

Som Starbucks har en kopp för varje land
och större stad tog jag din döda hand

och kysste den mot mina läppar sen.
Av flingorna i bruset är jag en.

2.

Först vitt till svart och allt av hans blev mitt,
sen köpte jag en ny och svart blev vitt.

Folks villa ögon stod vid torp och gårdar
när vi gick upp mot altare och vårdar.

Jag gick från sorgedok till bröllopsskrud;
Från flor till flor; Från fri till änkebrud.

Likt frid vid strid, likt bröd om än du svalt,
likt en dag till var frihet inte allt.

De vill likt fjärilsflingor flyga fritt
men mina vingar vände svart till vitt.

3.

Jag vill förlisa i din slöja nu
och jag kan inte bärga mig. Kan du?

När misstrons djupa murar vägrar rasa
far vi mot kött likt gamarna i Gaza.

Vi lever i en lögn och ljuger väl.
Vi skiftar död till liv och föds ihjäl.

Vi skiljer oss från dem men du och jag
förenar vi rätt snyggt, ibland, ett tag.

Kolfjäril. Hovet kom vid vrål av smärta.
De såg Atilla dö av brustet hjärta

och gränsle över satt hans änkebrud;
En flaga sot i skärmens vita ljud.

Jag hade ju tänkt låta en längre sak växa fram här, men jag blir för otålig. Den där dikten får fortsätta att jäsa undan publikens ögon. I sinom tid kommer den med stor säkerhet att flöda nedför denna webbplats yta, men inte än.
Här kommer istället ett kortare poem jag pillat med under stunder då jag varit nere. Swing it!


Mandarinerna

Mina mandariner är döda.
Kastratsången frös ut deras färg.
De kalkslår frånslut dammluckans gröda
mot gommarnas grimasfödda berg.

Förgör min änka, badda min panna,
men blodbrå aldrig hästar med svans.
Be slutligen din lillpojk att stanna
och lugna din förbannade sans.

Belossa klossar innan mitt öga
med sötinlagda krås där vi grät,
för yrken kommer uppriva föga
i sina välta bredsmorda fjät.

Älska rost i fetmannens röda
förgjorda fjäll från utkyssta bär,
för mina mandariner är döda
och ingenting är meningsfullt här.

Kvartsvers

Det går lite trögt för razmetriken just nu. I alla fall om man får tro vad som läggs upp på den här bloggen. Snart kommer jag påbörja ett nytt lång-projekt, liknande den gången då jag skrev den längre dikten "Johnny Flood" under en månadas tid, om ni kommer ihåg det. Det var ett kul sätt att skriva dikt på. Det var en lite halvoffentlig skrivprocess där strofer lades upp, ströks och ändrades över tiden. Vissa strofer blev helt lysande, något av det bästa jag skrivit. Andra blev väl lite småmediokra, men blev så bra de kunde bli. Klara beskrivningar blandades med mer kryptiska om vartannat, precis som jag vill att min poesi ska funka, och jag lärde mig mycket. I väntan på att jag gör färdigt planen för långdiktens uppbyggnad får ni till att börja med nöja er med en dikt som jag just skrev på en kvart, bara för att lätta på rimtrycket i huvet. Jag har ingen inopererad avledningsslang, som folk som föds med vattenskalle. Dikten handlar om döden. Kan det bli bättre?

Nä, inte för tillfället, men snart!

.

Blossbröder, skål!

Hej mina björnar,
dansa omkring!
Sjung era nöjsamma vrål!
Gamar och örnar
sänker sin ring;
Kom ska ni få er ett mål!

Kom mina huldror,
blanda er brygd!
Renad med renande bål
bärs jag på skuldror
genom min bygd.
Bringa mig bärs, björnar! Skål!

Stickor i askar,
blossbröder, skål!
Nicka och sov, böjda kol!
Kom mina maskar,
benskrap och svål,
ta vad ni önskar och tål!

Vad definierar en verkligt god skald? 2#

Ytflyt, gungfly, myrprydd tjärn
utan botten att ta spjärn
med en rutten rotfot
mot

---

Ibland är idén bakom så väldigt många gånger bättre.

Vad definierar en verkligt god skald?

Låt mig börja mitt inlägg med att minnas en episod med Mannen med den håriga näsan, tecknad av Ulf Lundquist, som för övrig bor utanför hägn i Kolmården. Mannen predikar för sin hund, som har en väldigt hårig nos gjord av tusch, att en författare som säljer i små upplagor tror att han är något, en författare som säljer nästan ingenting tror ännu mer att han är något och en författare som inte ens ges ut tror VERKLIGEN att han är något. Hundens respons på detta är att han slänger ut Mannens skrivmaskin genom fönstret.

Låt mig sedan fortsätta mitt inlägg med att minnas att jag själv någon gång sagt att ett av mina mål i livet är att bli refuserad. Det är ju alltid kul att ha uppnåt något.

Bonnier var att ta i. De ger ut runt 15 diktsamlingar om året. Hur många av dem som skrivits av debutanter vet jag inte. Samlingar står på kö för utgivning upp till tre år.

Så hur ska jag då gå vidare? Knappast genom att slänga ut mina redskap (min laptop, två pennor samt den grå och den prickiga helvetesboken) genom fönstret. Jag har uppnåt ett av mina livsmål och blivit refuserad med ett standardbrev. Med tiden kommer jag kunna komplettera samlingen med fler bra dikter och nån gång kommer den vara fet och välmående nog att kunna ges ut av nån. Då har jag nått ett viktigt delmål i min razmetriska mission på den här planeten.

Amfimaser är den nye Fredag

Enligt en razmetrisk undersökning är amfimaser den versfot folk helst skulle ta med sig till en obebodd ö om de icke finge stanna hemma, följd av spondé, metrikens yet-set, och molossus, metrikens farfars far, på delad andra plats. Helt utan röster blev inte helt oväntat antipastus, men vem vet? Kanske dess lycka vänder någon gång i framtiden. Lite överraskande slutresultat kanske, men så fanns ju inte tungviktaren amfibrachys ens med som svarsalternativ. Dåligt, mycket dåligt.

Jag slänger upp en ny omröstning för att se vad ni tycker.

ARS LONGA, VITA BREVIS (pannkakan har ingen, men den går åt ändå)

Fragment 2

Just as the heart beats in the darkest of the body,
so I, despite this cage, continue to beat with life.

Those who have no courage or honor consider themselves free,
but they are slaves.

I am flying on the wings of thought,
and so, even in this cage, I know a greater freedom.


---

Raderna ovan är skrivna av Shaikh Abdurraheem Muslim Dost. Han satt på Guantánamo från 2001 till 2005 då han fick resa hem till Pakistan igen. 2006 tillfångatogs han av pakistansk säkerhetspolis och har sedan dess inte hörts av. Han var skriftlärd, journalist och poet.

Jag hittar raderna och beskrivningen av Dost i samlingen Poems from Guantánamo, utgiven 2007. Dost har även skrivit två dikter kallade Cup Poem 1 och Cup Poem 2. De heter så eftersom de från början skrevs ned på plastmuggar med hjälp av småsten eller tandkräm. Alla lägrets mugg-dikter är dock förstörda, eftersom muggarna är engångsartiklar. Dosts två dikter är återskapade ur minnet efter frigivningen. Poeterna äter ur muggarna, skriver på dem och låter dikterna cirkulera runt mellan burarna innan de tas om hand av sopphanteringen. Antologins dikter har kommit ut via fångarnas advokater.

Skogsbrand

Nu rusar röken hitåt. Björnars vrål
tar spjärn mot skallen. Rivna hästar ryter
och kastar manens låghår, sparkar, bryter
nu fram och knäcker träd som gräs och stål

bryts ner till vatten. Skrapor skrapar hål
i molnen. Månen faller ner och flyter
som blod längs deras kanter. Tråkigt. Byter
kanal och stänger. Blänger död som kol

men inte aska. Inte mig emot.
I denna skog bör inga barn gå kring.
Här sjunker löv och störtar lavaklot.

Först vrålar du av tusen getingsting
tills nerverna är vaggade till sot.
Då brinner du, men känner ingenting.

Imma

Jag stirrar ner i onda ord ett år
tillbaka på ett Starbucks drygt en timma.
Det regnar i Manchester. Fönstrens imma
går tolv steg bakåt. Regnet övergår

och klär mig, dricker upp min mugg och går.
Vid Town Hall blir jag kysst utav en strimma
kvicksilver täcker asfalt, får den glimma
likt pengar någon frågar om han får

till Starbucks för att värma sig en stund.
Vad fan vet jag om honom, men jag ger
en klapp på axeln jämte fyra pund.

En kvinna håller upp sin skatt och ler
och kassan registrerar än en kund.
En mor, ett barn och någon ingen ser.

Yo shebitch, Let's go ...

Det här är alltså min nya blogg nu när breathtakingrazmetricalexperiment2k7.blogspot.com är avslutad. Tanken är att jag på den här sidan undan för undan ska slänga upp de dikter jag petar ihop. På begäran har jag inte svart bakgrundsfärg. Den enda tidsramen jag kommer hålla mig till är en blogglivslängd på 20 månader, början av januari 08 till slutet av augusti 09. Därefter får vi se om det blir nån ny blogg. Det är ju rätt långt tills dess.

Jag kommer nog slänga upp en första dikt närmare februari.

Vi får se vad det blir av det här.