Vårvers från Germania

Min son hette Viktor, ett namn av hans generation.
Han var mongolid och förvarad på institution.

De sände ett brev. Än var Viktor vid liv. Jag for dit
och mötte min fru i en park vars mark starkt lyste vit

av magnoliornas nedfallna kronblad. Jag minns dagen sval
och Viktor, mitt lekande barn, i en ekande sal.

Jag tänkte på barn i det London jag just flugit från.
De påminde med sina vanskapta drag om min son.

När jag hörde hur barn föddes hudlösa, smorda i blod,
stänktes brevpappren hem av mitt tvivel på segern som god.

De slog honom aldrig och Viktor var sparad i tron
att han var speciell för att jag bar en hög position.

Han föddes att dö. Sånt är vanligt. Min fru sa hon bar
ett hästhuvud, sedan vår Viktor blev sänd i förvar.

Ett lyte. Hon bar på sin skam som ett barn mot sin barm
i stadslarm om dan och var vakande natt mot min arm.

Hon tog Viktors händer, såg in i hans ängsliga blick
och spottade på honom, log som en nässla och gick.

Min fru såg en ondska hos Viktor som kom av oss två.
Så avskyr man ondska är spottloskan lätt att förstå.

Som dyrbara pärlor är spunna runt smuts eller sten
satt Viktor som kärnan av oss under lysrörens sken.

Journalerna brändes, men skammen att älska min son
finns kvar. Monster dör. Kärlek kommer man aldrig ifrån.